Läkaren Robert Hahn, som är forskare på jobbet men intresserar sig för andligt tänkande på fritiden, får plötsligt får läsa i en bok utgiven av filosofiprofessorn Sven Ove Hansson att han i själva verket håller på med pseudovetenskap på jobbet. Enligt ingressen i "Vetenskap eller villfarelse" är Robert Hahns andliga bok "Klara svar från andevärlden" ett av de värsta exemplen på pseudovetenskap som förekommit på svenska universitet. Kvalitetsarbetet på universitetet hålls ansvarigt! För alla som läser boken - utom Sven Ove Hansson - torde det dock framgå klart att detta är en andlig bok och inte ett vetenskapligt verk. Redan titeln skvallrar om att det förhåller sig så.
Jag fick ett oväntat
telefonsamtal från en kvinna som presenterade sig som pressekreterare på
Karolinska institutet, som är Stockholms medicinska universitet och min
arbetsgivare. Hon varnade mig för att journalister kunde ringa. Nästföljande
dag skulle det nämligen hållas ett seminarium på Kungliga Vetenskapsakademin om
oseriös forskning på universitetet, och där var mitt namn nämnt.
Seminariet hölls av en grupp
personer från Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm. De hade skrivit en
bok med titeln Vetenskap eller villfarelse som de berättade om och även sålde.
Den sades granska fenomen i vetenskapens utkanter. En recension av författaren
PC Jersild menade att den här boken är så viktig att den borde vara
obligatorisk läsning i skolan.
Jag läste vad som stod om
mig. Professorn i filosofi på KTH, Sven Ove Hansson, hade författat ett kapitel
som i ingressen sägs beskriva "de mest uppseendeväckande fallen av
pseudovetenskap som förekommit vid våra universitet och högskolor". Där
kritiserade han vår bok Klara svar från andevärlden från 1997.
Innan jag slog upp kapitlet
ilade en olustig känsla genom kroppen, nämligen att detta är en
missuppfattning. Klara svar från andevärlden är ju en andlig bok. Det framgår i
varje kapitel, och även av titeln. Om man skriver vetenskap, vilket jag gör
till vardags, är det fråga om en helt annan process.
Med pseudovetenskap avses
att man framställer något som vetenskap fast det inte är det. Man kan knappast
använda detta epitet för andliga böcker som ju inte aspirerar på att vara
vetenskapliga. Sven Ove Hanssons skriver att pseudovetenskap "frodas på
universitetet", vilket ger sken av att jag och andra sysslar med oseriös
forskning på arbetstid. Men inga av Marie-Louises och mina seanser har ägt rum
på universitetet. För att förebygga just sådana missuppfattningar så talar jag
aldrig om andlighet på jobbet.
Klara svar från
andevärlden är
ju dessutom en intervjubok, men Hansson gör svaren till mina personliga
åsikter. Vad jag tycker och tror framkommer ibland, men inte alltid. I det
kapitel som Hansson främst angriper, nämligen kapitlet om andliga synsätt syn
på sjukdom och läkning, så var jag särskilt noga med att, i min egenskap av
läkare, inte ange någon personlig uppfattning. Men den nyansen blev för svår för
professorn i filosofi.
Jag ringde upp Karolinska
institutets presschef. Jo, han kände till Vetenskap eller villfarelse och även kritiken mot mig.
Han berättade att även rektor och dekanus fått en föredragning i ärendet. Alla
tycktes veta. Mina kollegor informerades av någon som tryckt upp bokkapitlet om
mig och placerat ut det i klinikens kafferum. En representant för
fackföreningen spridde nyheten till dem i min forskargrupp som till äventyrs
inte redan visste om saken. Man är rätt ensam när kalla vindar blåser.
Sven Ove Hansson anser att
endast den vetenskapliga uppfattningen om sjukdomar får uttryckas. Enligt den
är varje sjukdom att likna vid ett fel på bilen. Den utgör något negativt och
bör repareras snarast, om så är möjligt, och det är ju också läkarens roll. En
alternativ andlig uppfattning är att varje negativ händelse har positiva
biverkningar av andlig natur, och därför kan sjukdomar ha en mening och till
och med ett syfte. Denna tes kan inte studeras vetenskapligt men den
uppmärksamme kan skönja konturerna av dess verkningar i sin omgivning.
En vanlig erfarenhet bland
läkare är exempelvis att svår sjukdom utvecklar personligheten i en riktning
som lovprisas av andliga tänkare, nämligen mot större empati med andra, större
tolerans, ödmjukhet, förmåga att leva i nuet, att uppskatta vardagen och även
att uppskatta små resurser. Egots sökande efter bekräftelse avtar liksom
betydelsen av pengar. Sådana förändringar är ofta betydelsefulla för hela
livssynen. Sjukdom kan också vitalisera konstnärligt skapande, vilket är en
tanke som för övrigt omhuldades av förre rektorn för Lunds Universitet, Philip
Sandblom. Dessa synpunkter fördjupar synen på sjukdom genom att ge dem en mer
komplex innebörd i en människas liv.
Andevärldens utsagor om att
sjukdomar kan ha en mening förlöjligas dock av Hansson som, hör och häpna, tar
deras publicering som intäkt för att jag är oseriös i min dagliga vetenskapliga
forskargärning på universitetet.
En annan del av kritiken
gäller den kanaliserade andliga förklaringen av orsaken till plötslig
spädbarnsdöd, som gick ut på att det inte är något kroppsligt fel på dessa
barn. Om man placerar ett spädbarn på mage i sin säng så att det fjärmas från
modern, eller ensamt i barnvagnen utomhus en kall höstdag, så ökar risken för
att barnet slutar andas. Anden säger att barnet då upplever sig vara ensamt och
övergivet, varvid mekanismen som håller anden kvar i kroppen kan komma i olag.
Jag förtydligade påståendet med att skriva att även om föräldrar och omgivning är kärleksfulla,
så når dessa signaler inte fram om man tekniskt placerar barnet så att det
fjärmas från mänsklig värme. Det har alltså intet med föräldrarnas personliga
karaktärer att göra. Anden tillägger dessutom att föräldrarna inte får
skuldbeläggas. Ingen är ju ansvarig för det man inte vet.
Det hjälpte inte. Sven Ove
Hansson skriver att jag omotiverat skuldbelägger patienter och anhöriga och
brister i vetenskapligt tänkande. I våra böcker finns dock inget vetenskapligt
tänkande alls. Där finns bara andligt tänkande.
Inte nog med det. I
tidningen "Universitetsläraren" skanderar Hansson, i sin iver att ge
ett exempel på dåliga vetenskapsmän och fuskare, att "det finns en
medicinsk professor som gör gällande att plötslig spädbarnsdöd beror på
kärleksbrist". Återigen görs en kanaliserad andlig kommunikation till min
personliga åsikt.
Jag anser att varje text
skall bedömas efter sin utgångspunkt. En vetenskaplig text måste följa vissa
regler och normer. Men man kan också publicera en historisk, juridisk, andlig
eller filosofisk text. Dessa kan inte bedömas utifrån en vetenskaplig mall bara
för att en vetenskapsman deltagit i processen, eller för att texten behandlar
något som vissa bedriver forskning kring. Så länge utgångspunkten är tydlig
borde detta vara möjligt.
Sven Ove Hanssons ger också
sin egen förklaring till varför jag sysslar med pseudovetenskap. Att jag
sammanställt andliga böcker sägs bero på bristande kvalitetsarbete inom
universitetet. Han skrivet att man måste "lyfta fram den
pseudovetenskapliga universitetsverksamheten i ljuset och utsätta den för en
kritisk, vetenskaplig granskning". Det är just en sådan granskning som han
själv anser sig ha gjort.
Hanssons påståenden om våra
böcker är dock absurda. Han gör inget ärligt försök att förstå vad som står
där. Man kan inte göra den intervjuades åsikt till intervjuarens, inte tro att
en så tydligt andlig bok är en vetenskaplig bok, och inte påstå att våra böcker
har någonting alls med universitetet att göra. Man gynnar inte vetenskapen
genom att skriva så.
Denna historia blev dock
startskottet till avvecklingen av min forskargrupp. Vid den här tiden hade vi
fyra större ansökningar om forskningsmedel inne för bedömning, men efter
Hanssons beskyllningar fick vi inga av dem beviljade. Det finns inget så illa
för en forskare som att bli anklagad för att inte vara seriös.
Jag skickade Sven Ove
Hansson mina drygt 200 forskningspublikationer som verkligen skrivits på
Karolinska institutet med önskan om att få veta vari pseudovetenskapen består.
Det var helt tyst, och jag förstår varför. Han saknar helt enkelt kompetens för
att bedöma kvaliteten på min forskning.
Sven Ove Hansson är en
framstående opinionsbildare. Han är drivande i föreningen Vetenskap och
folkbildning som
jag vill beteckna som vetenskapsextremistisk. Flera ledande namn i föreningen
uppträder även som författare och förläggare av Vetenskap eller villfarelse. Man arrangerar möten och
har en egen tidning. I notiser och artiklar tillrättavisas namngivna personer
som inte betett sig tillräckligt "vetenskapligt" medan man själv
anser sig stå på fast vetenskaplig mark. Texterna är dock ensidigt skrivna och
fastnar ofta i en jargong som tyvärr bagatelliserar viktiga grundpelare i den
vetenskapliga processen.
En sådan grundpelare är
objektivitet. I föreningens texter synes det vara vanligt att man läst andras
verk med en förutfattad mening. Vetenskapliga förklaringar övertolkas på ett
stundom lätt desperat sätt. Ett exempel är att andliga upplevelser, såsom att
själen kan lämna kroppen, förklaras som hallucinationer, epileptiska anfall
eller syrebrist. Detta är luftiga hypoteser, och hur det verkligen förhåller
sig vet de förstås inte. Men man vill gärna få den okritiske läsare som önskar
bli "folkbildad" att tro att vetenskapen äntligen förstår vad det är
frågan om. Att det finns en själ som verkligen skulle kunna lämna kroppen har
man avfärdat redan från början.
Ett annat problem är att
material förbises som inte stödjer de slutsatser föreningen vill föra fram. Ett
exempel är att Hansson framställer medialitet som en otvetydig bluff då
fuskande medier avslöjades för 50-60 år sedan. Han förbiser samtidigt
väldokumenterat skickliga medier som levde under samma tid, såsom Edgar Cayce.
Under de senaste åren har flera serier med duktiga medier visats på TV. Vissa
enskilda program kunde ha räckt för en intressant statistisk analys av deras
förmåga visavi slumpen. Men man väljer att vara blind för material som inte
stödjer förutfattade åsikter, vilket är ett konstfel inom vetenskapen.
För det tredje är
vetenskapliga förklaringar motiverade främst då de är så väl underbyggda att
man kan tala om ett klart bevisvärde. Annars bör man uttala sig mer ödmjukt
eller, vilket jag lär mina doktorander, erkänna att vetenskapen saknar en väl
underbyggd förklaring. Är bevisföringen långsökt handlar det snarast om
vetenskapstro, och det kan lika gärna vara fel som rätt. Men i sina skrifter
skiljer Vetenskap och folkbildning inte mellan vetenskapstro och vetenskapliga bevis.
För dem avgör arbetssättet och inte bevisvärdet. Denna brist på nyans medför att
föreningen ofta framför så löst grundade resonemang att man själv skapar
riktigt usel vetenskap samt det man faktiskt säger sig vilja bekämpa, nämligen
pseudovetenskap.
En fjärde regel är att bete
sig som en akademiker. Notiser och artiklar är ofta raljerande och stundom
rejält cyniskt skrivna. Man bryter även mot publiceringsetiska regler, såsom
att självmant erbjuda kritiserade personer möjlighet till genmäle i sin
tidning. Jag upptäckte själv av en tillfällighet att Sven Ove Hansson skrivit
en artikel om mig kallad "Spiritismprofessorn på Karolinska
institutet". Enbart titeln motiverar en replik då den lurar vanligt folk.
Karolinska institutet har intet med mina andliga böcker att göra och har heller
ingen professur i spiritism.
Jag berättar den här historien
då jag tror att synen på andligt tänkande är tidstypisk. Lärda människor
förstår inte, eller vill inte förstå, vad det är frågan om. De önskar inget
hellre än att troende personer skall erkänna att de innerst inne är tvivlande
humanister, vilket är en slags religiositet som högaktas av vetenskapsmän. Att
man kan göra en pilgrimsresa fylld med så många andliga upplever som vår färd
till Assisi uppfattar de som illusioner eller skojeri. Ja, vi skall ändå
berätta om den resan senare i den här boken.
Jag vill också visa att
vetenskapsmän inte alls alltid syftar till att ge dig sanningen, utan lika väl
kan argumentera för sin personliga tro även om det är en vetenskapstro.
Detta gör föreningen Vetenskap och folkbildning snarast till en tyckarsmedja och aktiviströrelse.
Ett exempel är cellbiologen
Dan Larhammar som skriver att hjärnan helt enkelt gör en feltolkning om man
upplever att själen lämnar kroppen. "Beviset" är att samma fenomen
kan uppkomma när man tar droger, såsom LSD, eller stimulerar vissa hjärncentra.
Att just dessa droger eller stimuleringar skulle kunna ge upphov till att
själen faktiskt lämnar kroppen finns inte ens med som en möjlighet i hans
agenda. Larhammar säger även att tidigare-liv-upplevelser troligtvis beror på
svårigheter för hjärnan att skilja på riktiga händelser och drömmar, vilket är
en ren spekulation iklädd vetenskaplig skrud.
Men det fanns en fråga som
fortfarande var obesvarad. Vad får man skriva på fritiden om man är forskare
och läkare? Osäkerhet hade uppstått. Jag ställde därför frågan om min forskning
är pseudovetenskaplig till Vetenskapsrådet. Detta statliga organ finansierade
min forskning och borde haft intresse av att utröna vad de gav pengar till.
Etikrådet som utreder forskningsfusk ville dock inte åta sig uppgiften. Jag
noterade att Dan Larhammar var medlem där. Frågan löste sig ändå smidigt för
Vetenskapsrådet genom att jag inte fick fler anslag från dem.
Jag skickade också ett par
frågor till Karolinska institutets etikråd. De funderade noga och svarade ett
drygt halvt år senare. Mitt skrivande av andliga böcker hade inte påverkat mitt
arbete på universitetet, menade de. Jag fick också berätta vem jag är i
böckerna, vilket gav svar på en annan märklig del av Hanssons kritik. En bok
blir heller inte vetenskaplig bara för att författaren är vetenskapsman, så
länge man förklarar sin roll. Så långt tyckte etikrådet som jag. Men de ansåg
också att jag är ansvarig för de missuppfattningar som kan uppkomma när
människor läser våra böcker. Det lät konstigt. Jag tycker att en bok bör
bedömas efter vad som faktiskt står i den.
KTH saknar etikråd. Därför
skrev jag ett brev till KTH:s dekanus, Folke Snickars, och uttryckte missnöje
över att en framträdande professor och ledare hos dem trakasserat mig på grund
av min trosuppfattning genom att påstå att den är en del av min yrkesutövning.
Hanssons kritik är illvillig och hans påståenden väsentligen falska. De
framförs i en bok som används som kurslitteratur på flera universitetet i
Sverige, inklusive KTH. Det tycker jag är oetiskt!
Jag undrade också om
författarna skrivit Vetenskap eller villfarelse på arbetstid eftersom många av dem
är anställda på KTH. När inget svar kom på två månader skrev jag också till
skolans rektor, Anders Flodström. Efter ytterligare en tid skickade dekanus och
rektor ett gemensamt skriftligt svar.
De hade inget alls att
invända mot att boken Vetenskap eller villfarelse skrivits på arbetstid. De menade
att KTH uppmuntrar sina anställda att kritisera andras forskning. Nja, det var
ju just kritik av min forskning som Hansson aldrig vågade sig på. Man hänvisade
också till sin etiska policy enligt vilken det "självklart" är
förbjudet att trakassera kollegor och studenter på KTH på grund av
trosuppfattning. Detta är dock redan straffbart enligt svensk lag. Av svaret
tycks det vara fritt fram att för skattepengar trakassera andra medborgare på
grund av deras tro.
Vetenskapligt extremistiska
föreningar finns i många länder. Deras medlemmar har slutit sitt sinne för
andliga dimensioner, och till det vill man fostra nästa generation. I mina
kontakter med deras verksamhet kan jag skönja ett tema. De tillåter inga
yttringar av icke-vetenskapligt ursprung inom områden där det är möjligt att
bedriva forskning. De områdena är tabu. Nu är det visserligen omöjligt att bedriva
forskning om sjukdomars mening och syfte och inte heller om spädbarn känner sig
övergivna eller inte, men det förstår inte Sven Ove Hansson som själv inte är
läkare. Det är ändå tillräckligt nära för att ropen om pseudovetenskap skall
höjas. Det hjälper inte att man förklarar att utgångspunkten inte är
vetenskaplig. Inte ens KTHs rektor förstår skillnaden.
Under mina diskussioner med
Karolinska institutets etikråd undslapp det en av ledamöterna att
mina "åsikter om sjukdomar" även diskuterats i Socialstyrelsen.
Det Marie-Louise och jag skrivit om sjukdomar är emellertid kanaliserad
andlig kunskap och aldrig medicinsk faktakunskap. Även på Socialstyrelsen
har man alltså problem med att förstå hur våra texter
är konstruerade och vad de står för. Därför skall
jag förklara vad som utmärker respektive åtskiljer andlig
och vetenskaplig kunskap.
Vetenskaplig kunskap skapas
genom en intellektuell och rationell process. Forskaren formulerar en tanke
eller idé om hur verkligheten ser ut. Den kallas hypotes. Därefter
används olika metoder för att samla information som antingen styrker
hypotesen eller säger att den är felaktig. Metoderna följer
tidigare kända principer, och resultatet är kunskap.
Men en viktig bit kvarstår.
Forskaren måste tolka resultatet med hjälp av vetenskaplig logik och göra en slutsats. Om slutsatsen stämmer med
vår världsbild kan den jämställas med andra vetenskapliga fakta. Om slutsatsen
däremot inte stämmer med världsbilden brukar den snabbt glömmas bort.
Att vara andlig betecknar ett
sinnestillstånd och en attityd till omvärlden som gynnar personlig utveckling.
Andlighet bygger på känsla och förutsätter snarast att man stänger av sitt
intellekt. Då öppnas sinnet för inre signaler. Att fånga upp dem kräver träning
och tålamod. Flyktiga tankar som stör sinnet får passera förbi, och i tomheten
gör sig en tidigare okänd värld påmind. Alla människor kan lyssna till sina
inre signaler, men vissa får även in signaler från dimensioner utanför sig
själva (medialitet). Information som uppstått genom seriöst inre lyssnande är andlig
kunskap.
Syftet är att varje människa
skall utsätta sådan kunskap för en egen inre prövning. Om vi instinktivt känner
att den stämmer med vårt hjärtas mening så kan vi acceptera kunskapen som en
del av vår trosuppfattning. Bibeln, Koranen, Talmud och många andra skrifter innehåller
alltså andlig kunskap, men det är först när vi solidariserar oss med den som en
trosuppfattning uppstår. Detta bör inte ske genom uppfostran eller tvång.
En framgångsrik inre prövning
innebär att vi känner igen den andliga kunskapen. Igenkännandets glädje och känslan av
att vi nått en djupare sanning är tecken på att den härrör från en gudomlig
källa. På så vis blottläggs varje individs egen själsliga sanning och vishet.
Belöningen kan bli stor. Livets dimensioner fördjupas på ett spännande sätt,
och i den processen lär man känna sig själv.
Uttrycken "skapa
vetenskap" och "blottlägga andlig kunskap" är valda med omsorg.
Vetenskap skapas genom det sätt på vilket forskare formulerar sin hypotes,
bestämmer hur de genomför sina studier och vilka slutsatser de drar. En annan
forskare kan komma till andra slutsatser, vilket kanske förklaras av ett annat
val av metoder, storleken på studien, eller på forskarens tolkning. Motstridiga
resultat är vanliga, särskilt inom medicinsk forskning. Den som försöker få en
överblick av ett ämnesområde kan ibland tvingas räkna hur många studier som
pekar i en riktning och hur många som säger tvärtom. Den tolkning som styrks av
flest studier brukar anses vara mest korrekt just då. Idealet är samstämmighet,
men det uppnås sällan. Objektivitet och stor integritet krävs för att man på
ett meningsfullt sätt skall kunna värdera andras forskning.
Andlig kunskap skapas inte
utan har en evig karaktär. Det krävs dock ett arbete för att göra den synbar,
på samma sätt som en arkeologisk utgrävning är arbetskrävande. Andlig kunskap
behöver också formuleras på olika sätt beroende på vilket samhälle man lever i.
Värderingar och symbolism i gamla berättelser kan ha förlorats genom historien,
vilket ger felaktiga referensramar. Människan är i dag även mogen för att få
fler detaljer än förr. Därför behöver andliga texter förnyas.
Vetenskaplig och andlig
kunskap skiljer sig alltså åt med avseende på syfte, ursprung, metodologi,
karaktär och implikationer. Så vitt skilda former av kunskapsbildning måste
bedömas efter sina respektive meriter och i sitt eget sammanhang. Att blanda
ihop dem kan få absurda konsekvenser. Så kan ske på grund av bristande kunskap
men också av illvillighet, inspirerat av ideologiska motiv. Det finns en
anti-andlighet i dagens svenska samhälle som man måste konfronteras med. Man
kan inte låtsas som att den inte finns.
Det finns stötestenar som
gör att vetenskapsmän har svårt att acceptera andlig kunskapsbildning. En
vanlig uppfattning är att inre kunskap kan liknas vid åsikter eller fantasi, så
samma sätt som drömmar ibland är en lek för sinnet. Andliga tänkare anser dock
att våra inre signaler är stabilare än så. Människan bär på erfarenheter från
både detta och tidigare liv. Arketypiska minnen från tiden mellan liven är mer
enhetliga vilket medför att gemensamma teman kan skönjas. Alla större
religioner har exempelvis förstått att människan har en själ som fortlever i en
annan dimension efter vår fysiska död. Den tron är spridd över hela jorden.
En annan anmärkning är
att andlig kunskap bör bevisas med hjälp av vetenskapliga metoder.
Om vi skall tvinga in andliga teser i den vetenskapliga fållan så
blir de hypoteser. Men där hör de inte hemma. Deras giltighet låter
sig sällan studeras med standardiserade metoder. Omvänt så
finns inga hypoteser i den andliga sfären. Vandringen på den gudomliga
vägen börjar i stället med ett sinne fritt från idéer
och tankar. Man kan visserligen få en skjuts framåt genom att
inspireras av andras erfarenheter. Men det står var och en fritt att
välja.
De stora andliga frågorna
vem jag egentligen är, varifrån jag kommer och vart jag är på väg kan
bara besvaras med andliga synsätt. Här ger vetenskapen tyvärr endast begränsad vägledning.
Jag har visserligen många gånger upplevt andliga fenomen som borde kunna påvisas med
hjälp av vetenskap. Men andevärlden ger oss ingen hjälp med det. De säger, att
sådant arbete inte gör människorna mer andliga utan endast skänker forskarna
nya saker att undersöka och "leka med". Det finns också en tveksamhet
inför att släppa fram nya fenomen i ljuset. Att vidga perspektiven kan nämligen
vara skrämmande. Andlig utveckling är en resa som alla inte är mogna för.
Skeptikerna och de som är rädda bör hellre vänta.
Det finns också orsaker till
att andliga tänkare har svårt för vetenskapsmän. En vanlig åsikt är att de är
begränsade i tänkande och synsätt. Många uppfattas som enkelspåriga och
inåtvända. En förklaring kan vara att det krävs stora personliga uppoffringar
för att etablera sig som vetenskapsman. Den som faller av från den erkända
vägen förlorar snabbt i prestige, blir utstött och försvinner från
hierarkierna. En helt ny aspekt måste nu läggas till detta, och det är att
forskare kanske inte ens känner till vad andlig kunskap är - trots att den
funnits i alla tider.
Andra klagomål är att
vetenskapsmän saknar ödmjukhet och gärna vill förklara även sådant de absolut
inte begriper med vetenskapliga termer. De jämställer därmed vetenskap med
vetenskapstro och blygs inte heller för att rida på vetenskapens goda anseende
när man hävdar sin egen trosuppfattnings överlägsenhet.
Dessa problem är tydliga i
den vetenskapsextremistiska rörelsen. De vill ju att enbart den nu gällande
vetenskapssynen skall få uttryckas, hur klent bevisad den än är. Allt annat
anses det vara klandervärt, även när det gäller andliga texter. Samma personer
brukar märkligt nog anse det vara självklart att olika trosuppfattningar skall
respekteras, men det förklaras av att officiella kulturen är sådan på
universitet och högskolor där nästan alla organiserat vetenskapstroende är
verksamma. De är bara ett par tusen i antal med deras inflytande är stort.
Raden av märkliga påståenden
från dem är mycket lång. Sven Ove Hansson tycker att jag inte skall ha rätt att
ange min identitet som läkare och forskare i våra andliga böcker. Det anses
skapa "falsk legitimitet" åt pseudovetenskap. Han förstår inte
läsarens intresse av att få veta vem författaren är, vilket brukar vara stort när
det gäller självupplevda berättelser. Hans enda intresse är att, på sitt eget
sätt, vårda vetenskapens rykte.
Min bakgrund har dessutom ett värde, men det
ligger inte i att våra andliga texter automatiskt förvandlas till vetenskap. Värdet
ligger i att jag är tränad i att observera och beskriva det jag är med om. Allt
i våra böcker är självupplevt. Vi har inte hittat på något och heller inte
censurerat något som andevärlden framfört. Det är viktigt för oss. Däremot
lämnar vi ibland kommenterar om vi tycker det behövs. Till sist är det
självklart så att Marie-Louises kommunikationer med andevärlden har förändrat
vår trosuppfattning. Men i böckerna fungerar vi främst som förmedlare av
andliga visdomar.
Intellekt och känsla är
varandras motpoler. Känslomässiga upplevelser förbleknar lätt när man slår på
intellektet, som också kan tjäna som försvar mot jobbiga känslor. När vi lever
i intellektet fördunklas våra själsliga signaler så att de blir svåra eller
omöjliga att uppfatta. Skepticism är ett exempel på en intellektuell process,
och det är väldigt svårt för ett medium att "tona in" en person som
är skeptisk. Marie-Louise beskriver det som att möta en tjock mur. Det behövs
en öppenhet i sinnet för att kunna nås av andevärldens signaler och för att
framgångsrikt kunna tränga in i djupare andliga resonemang. Denna förutsättning
har vetenskapsmän svårt att förstå, trots att saken egentligen inte är
konstigare än att den som är ointresserad av matematik får svårt att lära sig
räkna.
Det finns områden där
vetenskaplig och andlig kunskap kolliderar. Ett sådant är de historiska
uppgifter som finns i Bibeln. Vilda spekulationer förekommer om vad som
egentligen skedde för länge sedan. När Marie-Louise tonar in den frågan så
erkänner den Helige Ande att mycket som står i Bibeln är felaktigt. På frågan
om vad som är mest riktigt så får vi svaret att det är "Jesu lidandes
historia". Jag tolkar svaret som att det gäller Jesu liv från och med
framträdandet som helig man i vuxen ålder. Men, säger Anden, det är inte er uppgift att rätta Bibeln!
Det är ändå en bok som innehåller mycket andlig kunskap.
En annan kollision kan
uppstå om andevärlden talar om världsliga saker. Vi anser att det finns skäl
att lyssna till vad som sägs, även om man förstås måste vara medveten om
textens ursprung. Jag skall ta några exempel (- - - - - -).
Det största problemet med
den vetenskapsextremistiska rörelsen är att den själv inte tycks förstå hur
ideologiskt färgad och hopplöst subjektiv den är. Jag hörde Dan Larhammar tala
om komplementär (alternativ) medicin på Svenska Läkaresällskapet i slutet av
oktober 2006. En stor del av föredraget lovprisade föreningen Vetenskap och
folkbildnings kamp mot pseudovetenskapen, och till den räknades bland annat homeopati,
akupunktur, healing och kristallterapi.
Ämnesområdet framställdes
som helt svart och hopplöst. Larhammar kritiserade som väntat de
alternativa metoderna för att de inte tillräckligt stöds av
forskningsresultat. Samtidigt menade han att man inte alls bör bedriva forskning kring flera av metoderna då
de är så "absurda". Som exempel på en absurd idé
förde han fram homeopatins princip att "lika botar lika". Att
man kan ge något för att bota samma sak är orimligt, menade
Larhammar. Nu används visserligen den principen redan inom skolmedicinen,
vid hyposensibilisering mot allergi, men det vet knappast Larhammar, som själv
inte är läkare. Vaccinationer bygger också på en liknande,
om än ej identisk, princip. Där ger man låga doser av det
smittämne som man vill att patienten inte skall bli sjuk av i syfte att
initiera en immunreaktion.
I andra sammanhang har
Larhammar erkänt att en systematisk genomgång av 89 forskningsrapporter om
homeopati som publicerades i den prestigefyllda tidskriften The Lancet (1997; 350; 834-843) visade
att sådan behandling faktiskt har effekt. Men han är snabb med att förklena budskapet
genom att hänvisa till andra tolkningar och "motstudier" som alltid
dyker upp när någon kontroversiell medicinsk nyhet publiceras. Denna diskussion
låtsades han inte alls om under sitt föredrag på Läkaresällskapet. Då var
homeopati bara absurt.
Akupunktur har använts för
att lindra smärtor på svenska sjukhus i 20 år. Metoden har ett vetenskapligt
underlag men räknas märkligt nog fortfarande till de "alternativa
metoderna". Här gjorde Larhammar något som är typiskt för en person med en
förutfattad mening. Han höjde kraven på bevis. Effekten borde vara större för att metoden skall få
användas, ansåg han.
Som jag tidigare sagt så
måste vetenskapliga värderingar vara objektiva. Görs de av personer med en
förutfattad mening så har de inget värde alls. Särskilt snedvridet riskerar
bedömningen att bli om författaren sedan många år förfäktar en vetenskapssyn
som har starka ideologiska inslag. Jag vet själv efter många år som
fackgranskare åt flera internationella tidskrifter hur lätt det är att avfärda
nya rön. Den som varit med ett tag har lärt sig hur man gör för att strö salt i
resonemang och underkänna bevis. Man kan vända på det mesta och ständigt kräva
nya, starkare bevis för att slippa ändra på en eventuellt förutfattad mening.
Vetenskapsmän måste ständigt
arbeta för att vidmakthålla sin objektivitet. Det finns fler möjligheter till
subjektivism än allmänheten förstår. Men när man målat in sig i ett hörn såsom
den vetenskapsextremistiska rörelsen gjort så förblir man tyvärr ohjälpligt
subjektiv. Den person som byggt upp ett ego kring att alternativ medicin är
strunt och att andlighet bygger på missuppfattningar i hjärnan kommer ensidigt
att söka stöd för sina ståndpunkter. Då ser man det man vill se. Att tro något
annat måste bero på bristande inblick i mänsklig psykologi.
Under december 2006 tillsatte
föreningen Vetenskap och folkbildning en kommitté för att granska
medier, som man tyckte fick framträda alltför ofta i TV. Användningen
av orden "kommitté" och "granskning" ger intrycket av
objektivitet och allsidighet. Men kommittén visade sig tyvärr
bestå av tre välkända vetenskapsextremister från föreningens
egen styrelse. Självklart kommer denna grupp inte att finna några
som helst bevis för att medier kan ha övernaturliga förmågor.
Det vill man ju inte heller, då föreningens fundament bygger på
att medialitet är humbug. Syftet är i stället att få
allmänheten att tro att en objektiv utvärdering genomförs.
Så luras vetenskapsmän.
Vid samma tid blev problemen
med tester av medier tydliga i en engelsk TV-serie. Jag räknade statistik på
mediernas skicklighet i det första programmet. I samtliga tester var de bättre
än det vetenskaplig accepterade måttet för att utesluta slumpen, som är 1 på
20. Det är ett bevis. Men vetenskapsmän sa i samma program att detta inte alls utgjorde
bevis, eller att de helt enkelt inte trodde på att medierna hade speciella
förmågor. Det visar att förutfattade meningar, mentala blockeringar och ego
avgör tolkningen av sådana test. Endast personer med forskningsbakgrund som
saknar eget intresse av utfallet kan dra korrekta slutsatser.
Mer om Sven Ove Hansson:
Utnämningen till Årets Förvillare 2010 samt kommentarer.
Sven Ove Hanssons filosofi och etiska dilemma