<%@LANGUAGE="JAVASCRIPT" CODEPAGE="65001"%> Jesper Jerkerts inlägg i Läkartidningen

Det är svårt att recensera någon som satt i system att kritisera oliktänkande men som själv är livrädd för kritik. Framstående medlemmar av föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF) lyckas förvrida min recension av den vetenskapliga kvaliteten i boken Fakta och fantasier till ett angrepp på mitt andliga författarskap.

Andliga texter och vetenskaplig kunskap är helt skilda saker, även om Jerkert och Hansson gör sitt bästa för att blanda ihop dem. Att en professor kan medverka i skrivandet av en andlig bok är helt enkelt ofattbart i deras begränsade tankevärld. Det går bara inte ihop. Jerkert och Hansson menar att den som är professor i ett medicinskt ämne måste anlägga ett vetenskapligt synsätt även när han skriver om andliga trosfrågor. Att jag är av en annan uppfattning utgör själva grunden för VoFs kritik av mig och är också grunden för deras underkännande av mig som recensent. Min erfarenhet är att andlig kunskap har både en annan bakgrund och andra syften än vetenskaplig kunskap. Den som vill fördjupa sig i dessa skillnader kan läsa den senare delen av Kapitel 14 och 17 i boken Gudomlig väg. Den Internet-adressen citerades under Referens 1 i min slutreplik, men uppgiften redigerades bort av Läkartidningen. Med de kapitlen satte jag själv punkt för den diskussion om andlighet kontra vetenskap som Jerkert och Hansson nu åter väckt till liv. 

Jerkert och Hansson skall förresten vara glada för att de ges så gott utrymme för genmälen i Läkartidningen. Den förmånen får minsann inte raden av personer som kritiseras i VoFs böcker. Detta utgör ett etiskt problem som borde uppmärksammas. Det är tur för Jerkert och Hansson, som båda är f.d. ordförande i VoF, att den högskola där de är verksamma saknar etikråd. Mitt andliga författarskap granskades däremot av Karolinska institutets etiska råd år 2005 och befanns då vara acceptabelt så länge min roll i böckerna framgår tydligt och att vad som står där inte beskrivs som om det vore vetenskap.

 Svar på Jesper Jerkerts inlägg ”En härva av förvanskningar”

1. Jerkert blåser upp att jag och Sven Ove Hansson uttryckt skilda åsikter i en andlig fråga (se ovan). Det gör han för att slippa lyssna på saklig och vetenskaplig kritik av hans antologi Fakta eller fantasier. När VoF är trängda är det helt naturligt för dem att växla över till personangrepp. Det är precis vad vi ser i hans inlägg i Läkartidningen nr 44.

2. Ingen bedömare är objektiv men min recension är skriven som vilken vetenskaplig granskning som helst. Den berör många viktiga sakfrågor, bl.a. bristande medicinsk kompetens, selektion av fakta, samt etiska problem.

3. Den som skriver andliga böcker har rätt att ange sin yrkesidentitet. Det svaret fick jag för 3 år sedan när jag ställde just den frågan till Karolinska Institutets etikråd. Läsaren har nämligen ett intresse av att få veta vem författaren är. Det viktiga är att det framgår att det rör sig om en andlig bok.

4. Jag hörde själv Dan Larhammar tala om alternativ medicin på Läkaresällskapet i oktober 2006. Han framställde kunskapsläget inom ämnesområdet som mycket dystert och rekommenderade inga ekonomiska satsningar på det. Larhammar menade dessutom att det finns ett antal alternativmedicinska metoder som borde rangeras ut direkt då de är så ”absurda”. Med detta menade han att de är fysiologiskt orimliga (ett exempel var homeopati).
I boken Fakta eller fantasier skriver dock en annan författare att man bör satsa pengar på forskning kring alternativ medicin. Ingen restriktion anges. Detta är ett dubbelt budskap. Det är därmed oklart om VoF har någon enhetlig linje i frågan, och detta faktum kritiserade jag i min recension. Vad Larhammar i övrigt har för åsikter i detta ämne har jag aldrig berört och har heller inget intresse av.

5. Jerkert skriver att VoF inte jämställer andliga trosuppfattningar med pseudovetenskap. Den åsikten tycks inte delas av VoFs nuvarande ordförande, Hanno Essén. Min recension av boken Fakta och fantasier i Läkartidningen nr 39 medförde nämligen att flera VoF-sympatisörer skickade in kommentarer till Läkartidningens web. Ingen handlade om sakfrågorna i min recension utan om min andliga trosuppfattning. Ett inlägg kom från just Hanno Essén. Hans sista ord är att min andliga trosuppfattning är pseudovetenskap. Det är precis tvärtemot vad Jerkert anför här. Är det ordföranden eller f.d. ordföranden som har rätt?  

6.  Jerkert skriver att jag hittat på att Dan Larhammar är ”talesman i medicinska frågor”. På VoFs hemsida står det att den som har frågor i medicinska spörsmål kan kontakta Dan Larhammar. Han blir då som en talesman. Vad han säger får i varje fall en särskild dignitet och betydelse, och därför nämnde jag hans namn i min recension i Läkartidningen nr 39. När medicinska frågor redovisas inom VoF så är det vanligtvis Larhammar som framträder.
Här uppfattar jag Jerkert som en trist felfinnare. Det går inte att göra omfattande förklaringar enligt ovan i en recension som bara får omfatta 600 ord. Då får en författare ibland välja ord som kortfattat och enkelt sätt beskriver vilken funktion Larhammar har.

7. Dan Larhammars uttalanden om att Sanna Ehdin är ”livsfarligt virrig” och med flit skulle vilja sprida HIV- och TBE-infektioner är oborstade och kränkande. Så talar inte en akademiker. Att publicera detta i en bok, där replikmöjlighet saknas, gör saken ännu värre. Trots att jag med emfas i Läkartidningen nr 44 förtydligade att jag inte tar ställning för eller emot Sanna Ehdins författarskap så tycks inte Jesper Jerkert acceptera detta besked. I sitt inlägg upprepar han nämligen påståendet att jag skulle stödja henne. Jag kan knappast ta ställning då jag inte känner till Sanna Ehdins författarskap.
Det är en brist på insikt att påstå att min kritik mot olämpliga uttalanden skulle innebära ett stöd för någon. Den som gör olämpliga uttalanden får uttrycka sig mer balanserat nästa gång, för att i en sådan mognadsprocess vinna större respekt för sina åsikter. Svårare än så är det inte.

Jag skall dock här våga mig på en sakdiskussion av de två meningar av Ehdin som Jerkert särskilt tog upp i sitt genmäle. Mina år som journalist medför nämligen att jag inte tycker de är så konstiga.
I en dagstidning i januari 2000 citerades ett uttalande av Ehdin som säger att ”…förkylningar, infektioner och influensa orsakas av bakterier eller virus är en myt. Den egentliga orsaken är näringsbrister i kroppen, vilket i sin tur gör det möjligt för bakterier och virus att komma in och få fäste i vår varma, fina kropp”.
Så här kan man inte skriva i en strikt vetenskaplig text men väl i en populärvetenskaplig, argumenterande eller journalistisk text. Tekniken är att spetsa till första meningen för att i den andra meningen visa att man har full kontroll på ämnet. Om syftet är att poängtera näringstillståndets betydelse för infektioners uppkomst så är det inget märkligt att skriva så i en dagstidning.

Särskilt vanlig är den här tekniken vid rubriksättning. VoF använder sig ofta av den. När Sven Ove Hansson skriver om mig så blir rubriken ”Spiritismprofessorn vid Karolinska institutet”. Det är ju helt galet. När man ser till underliggande fakta är det en pseudovetenskaplig slutsats. Karolinska institutet har ingen professur i spiritism och mina andliga böcker har inte ett skvatt med vare sig någon professur eller Karolinska institutet att göra. Hansson skriver så för att sätta fokus på, och öka intresset för, sin argumentation. Om han är ”virrig” eller inte avgörs av hur han presenterar sitt ämne i den efterföljande texten.
Författare av vetenskapskritik måste skaffa sig en viss känsla för vilken spelplan man befinner sig på. Är texten vetenskaplig, journalistisk eller andlig? Och vilka tekniker för att uttrycka sig används inom respektive område? Utan att beakta sådant kan vetenskapskritik bli löjlig.
Den enda spelplan av de ovan nämnda där betoningsförskjutning och tillspetsning egentligen är förbjuden är inom den strikta vetenskapen, och där befinner sig tyvärr Sven Ove Hansson. I sina texter anger han nämligen sin akademiska titel och sin akademiska hemvist och inget antyder att han skulle befinna sig på någon annan spelplan än den strikt vetenskapliga. 

Svar på Sven Ove Hanssons inlägg 

1. Sven Ove Hansson förnekar att han påstått att jag bedriver andlig verksamhet på universitetet. Mina andliga böcker diskuteras dock i ett kapitel av Vetenskap eller villfarelse som heter just ”Pseudovetenskap på universitet”. I introduktionen till boken (s. 9) skriver Jesper Jerkert och Sven Ove Hansson dessutom att kapitlet handlar om ”de mest uppseendeväckande fallen av pseudovetenskap som förekommit vid våra universitet och högskolor”. Det är otvetydigt mitt andliga författarskap som avses.
 Att jag sammanställt andliga böcker sägs i detta kapitel bero på bristande kvalitetsarbete inom universitetet. Hansson skriver att man måste "lyfta fram den pseudovetenskapliga universitetsverksamheten i ljuset och utsätta den för en kritisk, vetenskaplig granskning". 
Sammanhanget utvisar på alla sätt att Hansson anser att mitt andliga författarskap är pseudovetenskapligt och äger rum på universitetet. Om så inte är fallet borde mitt andliga författarskap diskuteras i ett kapitel med en annan titel.

2. Sven Ove Hansson har enorma svårigheter att förstå att vetenskap och andlighet äger rum på skilda spelplaner. En bok kan vara andlig, historisk, juridisk, skönlitterär, andlig etc. Varje typ av framställning måste bedömas efter sina egna kriterier. Den som läser en bok med titeln Klara svar från andevärlden måste begripa att det är en andlig och inte en vetenskaplig publikation. Det gör inte Sven Ove Hansson. Han menar att den medicinske professorn måste komma upp i ljuset även när han sysslar med helt annan sorts litteratur. Det är förvånande att en filosof ger uttryck för ett så begränsat tänkande.

3. Hansson motsäger sig själv. Han har kritiserat mig precis därför att jag skrivit utomvetenskapliga böcker. Han menar att jag där borde ha tagit med vetenskapliga synsätt. Men då är de ju inte längre utomvetenskapliga.
Sven Ove Hansson menar att så snart något kan uttryckas vetenskapligt så är just detta synsätt det enda som får finnas. Det är faktiskt kontentan av hans kritik av mina andliga böcker. Det är också grunden för uttrycket pseudovetenskap, som är VoFs viktigaste nyckelbegrepp.

Min sammanfattning av denna debatt med VoF är att föreningens främsta företrädare tycks vara oförmögna till att acceptera kritik. Den respons man möter är ett felfinneri kring enstaka ord. Man fastnar i detaljer istället för att se helheter. Det är nu dags för VoFs medlemmar att börja fråga sig själva om den egna föreningen är så väldigt vetenskaplig. I VoFs skepnad tycks det vara som om instängda vetenskapsmän släppts ut på grönbete. Här glömmer man plötsligt bort det man lärde sig på universitetet om objektivitet, selektion av källor, att visa respekt för meningsmotståndare etc. Inom VoF skrivs i princip allt av författare som har en väldigt tydlig förutfattad mening. Tänk på, att om en vetenskaplig artikel skrivs med en förutfattad mening så saknar den i regel allt värde.

Vägen framåt är: Börja skicka era artiklar till referenter. Det är hög tid att överge den spiksäkra, raljerande och utpekande vetenskapskritiken. Börja snarast seriös intern diskussion kring de etiska frågor som er verksamhet dras med. De är faktiskt många. Ett exempel: varför får de som utnämns till ”Årets Förvillare” inte försvara sig? Kan ni ha missuppfattat vad de sagt eller skrivit? Om det förmedlats av en dagstidning kan ”förvillaren” faktiskt vara felciterad –  sådant är ganska vanligt. Jag vet att ni inte bryr er om vad utnämningen har för konsekvenser för dem, men det borde ni göra för ni har ett mycket tungt ansvar för följderna. Om ni inte själva börjar resonera med er själva om etik så är jag övertygad om att denna fråga med tiden kommer att uppmärksammas av andra.