Kurs i vetenskapsextremism på Stockholms Universitet
I den svenska
debatten hörs ofta kritiska röster om extremistiskt andliga rörelser. När föga
finns att finna i Sverige letar man gärna i främmande länder, såsom i USA. Men
faktum är att extremism även förekommer, och förmodligen är mycket mer spridd,
inom vetenskapen.
Vetenskapsextremism
betyder att man anser att allt går att tolka utifrån vetenskapliga fakta.
Extremisten är fast vetenskapstroende genom att han/hon utsträcker
vetenskapliga studiers giltighet till områden som de egentligen inte var
avsedda för. Han/hon visar självgodhet och brist på ödmjukhet, tror alltid sig
själv om att ha rätt, samt misskrediterar öppet de som har en annan
uppfattning. Han/hon följer inte akademiska regler om ett vårdat språk utan
använder ofta ord som ÓbluffareÓ och ÓskojareÓ i beskrivningen av personer som
har en annan åsikt. Han/hon förstår inte, eller vill inte förstå, att en
sanning ofta har två sidor där syntesen oftast är mest rätt. Vetenskaplig
litteratur läses endast i den mån egna förutfattade meningar får stöd. Annat
misskrediteras, förtigs eller helt enkelt läggs åt sidan. Att någonsin ändra
sina sina vetenskapliga åsikter är princip omöjligt – det skulle
uppfattas som ett stort nederlag för den personliga prestigen. Andlighet
förklaras korthugget vara skrock och villfarelser och bero missuppfattningar i
hjärnan.
En svensk
förening som kan kallas vetenskapextremistisk heter Vetenskap och
folkbildning. Exempel på tokigheter, självgodhet och
dålig vetenskap från den föreningen behandlades i Kapitel 14 i vår senaste bok Gudomlig
väg. Föreningens medlemmar kommer ofta från
universitetsvärlden och dess ideologi tycks främsta attrahera fysiker och
matematiker. Läkare som arbetar med patienter är mer sällan medlemmar då ett
sådant yrke väl illustrerar att vetenskap inte kan förklara allt utan att
människan och naturen är mer komplexa än vi anar.
Under våren 2008
har föreningen lyckats få arrangera en kurs på Stockholms Universitet. Kursen
heter FY6080 och heter God och dålig vetenskap.
Kursledare är tre f.d. och/eller nuvarande ordförande i föreningen Vetenskap
och folkbildning (P-O Hulth, S-O Hansson och J
Jerkert). I princip samtliga föreläsare vid de 17 undervisningstillfällena är
centrala personer i samma förening, och har ofta skrivit artiklar i föreningens
tidning Folkvett.
Kursen har sedan givits varje vår.
Här följer ett
utdrag från Robert skrivelse till prefekten Sven Mannervik på Fysikum, där
kursen hålls. Syftet var att uppmärksamma universitetet på att man faktiskt
låtit en rörelse som inte alls representerar den förhärskande vetenskapssynen i
Sverige att få helt fritt spelrum när det gäller att arrangera en kurs i just
vetenskapssyn.
ÓÉ.Att knyta många föreläsare till en kurs ger
studenterna ett intryck av allsidighet, men det är tyvärr vilseledande då
kursledarna som medhjälpare och föreläsare enbart knutit sina ideologiska
vänner till sig. Dessa är inte alls representativa för vetenskapssamhället
idag. Logga gärna in på föreningen Vetenskap och folkbildnings hemsida www.vof.se och läs insändarsidorna och
några artiklar för att själv se hur raljerande, ytligt och stundom aggressivt
man resonerar i vetenskapliga frågor.
Jag vill att ni skall vara medveten om att det är så.
Kravet på allsidighet samt att olika synsätt skall få komma till tals inom
universitetet har inga förutsättningar för att kunna uppfyllas på denna kurs.
Detta är särskilt allvarligt när det gäller en populärvetenskaplig
orienteringskurs.
Ett annat faktum som blottlägger ointresse för
allsidighet är att all kurslitteratur är utgiven av kursledaren S-O Hansson själv.
Antologin Vetenskap eller villfarelse är visserligen skriven av flera
författare, men samtliga är, liksom föreläsarna på kursen, aktiva medlemmar och
sympatisörer med föreningen Vetenskap och folkbildning. Boken innehållet därför inga
pro-con resonemang utan är fylld av åsikter, spekulationer och kritik av
namngivna oliktänkande. Det är bokens kränkande karaktär och många
felaktigheter som medför att jag vill att den skall tas bort från kurslistan i
fortsättningen.
Jag skall ge exempel som illustrerar kvaliteten på de
påståenden som görs av kursledaren S-O Hansson i boken Vetenskap eller
villfarelse.
Han har där skrivit ett kapitel som på sidan 9 sägs vara Óde mest upprörande
fallen av pseudovetenskap vid svenska universitetÓ. Professor Lennart Möller
har i egen regi bedrivit arkeologisk forskning kring Moseböckernas historiska
bakgrund. Här kritiseras Möller för att inte ha tidsbestämt sina fynd. Ett enda
telefonsamtal till Möller hade visat att sådan tidsbestämning är förbjuden i
Saud-Arabien, där forskningen bedrivits. Men så gör inte S-O Hansson. Han dömer
istället ut forskningen då den Óinte ens vidtagit så elementära åtgärderÓ som
att tidsbestämma arkeologiska fynd. Så ytlig är boken.
Jag vill fästa Er uppmärksamhet på att de som arrangerar
kursen, genom sitt val av föreläsare och kurslitteratur, inte släpper fram
synsätt som kan tjäna som alternativ till den extrema och väldigt speciella atmosfär
som råder i föreningen Vetenskap och folkbildning. Där tas även det klenaste evidens som
kan antyda att utomvetenskapliga fenomen går att förklara rationellt som
fullgod intäkt för att det är sanningen – och där sätter man punkt utan att resonera längre.
Ett exempel på sådan selektiv informationssökning är S-O Hanssons försök att
förklara att intuition bara är inbillning. Det återfinns i kurskompendiet Konsten
att vara vetenskaplig som också är kurslitteratur på FY6080.Ó
Den ansvarige
chefen, Sven Mannervik, svarade på min skrivelse att han inte avser att ändra
något alls på denna kurs. Han hänvisar till att kursen ges av universitetet och
inte av föreningen Vetenskap och folkbildning samt
att undervisningen skall vila på vetenskap. Sven Mannervik gav alltså inte
någon respons på min kritik utan svarade på sakförhållanden jag aldrig
ifrågasatt. I mitt följande brev anförde jag följande:
ÓÉ.Ni skriver att kursen ges av universitetet och inte av
föreningen Vetenskap och folkbildning. €ndå är det så, att ni faktiskt upplåter
er institution till denna förening. Det är nämligen uteslutande föreningens
ledning, tongivande sympatisörer och litteratur som erbjuds studenterna på
FY6080. Inget annat har fått något utrymme.
Det är illa av flera skäl. För det första sammanfaller
föreningens verksamhet med kursinnehållet. Den reklamtext för FY6080 som
publicerats i bl.a. Dagens Nyheter är som en blåkopia av föreningens texter
– det var genom den jag började intressera mig för kursens innehåll. Alla
tre kursledare har varit ordförande i Vetenskap och folkbildning och därför är det en
psykologisk självklarhet att även kursens innehåll präglas av föreningens
synsätt. När all litteratur och alla föreläsare dessutom är hämtade från samma
källa så är lufthålen mot alternativa vetenskapliga synsätt ganska igentäppta.
En student som går en orienteringskurs har anledning att förvänta sig större
allsidighet.
Ni skriver i Ert svar att universitetets undervisning
skall vila på vetenskaplig grund. Jag håller helt med om detta. Men en kurs i
Ógod vetenskapÓ måste också erbjuda en balanserad bild av vad som kan anses
vara god vetenskap. Det saknar FY6080, med nuvarande upplägg, förutsättningar
för att ge. Jag skall förklara påståendet med ett exempel från medicinen. Det
finns en kontrovers kring frågan om när man skall transfundera blod. Flera
forskargrupper och ÓskolorÓ har kommit till delvis skilda resultat, trots att
alla grundat sin forskning på god vetenskap. Den som under lång tid gjort sig
känd för ett specifikt synsätt kommer endast selektivt att läsa ny litteratur i
ämnet. Man förstorar upp det som styrker egna synsätt och ger annat mindre
betydelse. Det är undermedvetna mekanismer som förvillar klarsynen, men
fenomenet är väl känt från bl.a. psykologin och läkemedelsindustrin. Det är
därför Socialstyrelsen använder sig av helt oberoende bedömare vid bedömning av
litteratur om nya läkemedel. Har man länge gjort sig känd för en viss ÓlinjeÓ
är man tyvärr förbrukad som objektiv bedömare av vetenskap. Sven Ove Hansson,
om är grundare av Vetenskap och folkbildning, har en vetenskapssyn som är känd sedan
decennier. Han kan ge en privat bild av vad som är god vetenskap, men den är
tyvärr varken objektiv eller möjlig att generalisera.
Ett universitet löser vanligen sådana problem genom att
engagera lärare från olika ÓskolorÓ som får representera skilda synsätt. Då
skapas allsidighet och balans. Det har dock ledningen för FY6080 effektivt
förhindrat genom att enbart bjuda in sina ideologiska vänner som föreläsare.
Just att man utesluter andra medför att FY6080 inte kan representera annat än
ett särintresse i bedömningen av vad som är god och dålig vetenskap. Att ge en
ofullständig bild är inte samma sak som att vara osaklig, men det kan mycket
väl vara dålig vetenskap. Brist på balans är särskilt kritiskt i en
orienteringskurs för allmänheten, som förstås litar på kursledningens omdöme
men kan ha svårt att kritiskt värdera det som erbjuds.
Problemet med särintresse inom Vetenskap och
folkbildning är
tyvärr komplicerat då föreningen inte alls sprider en vetenskapssyn som är
representativ för Sverige idag. Det är en mindre ytterlighetsgrupp inom den
s.k. skeptikerrörelsen (2,000 medlemmar) och utstrålar något jag vill kalla
vetenskapsextremism. Verksamheten genomsyras av självgodhet och brist på
ödmjukhet. Man gör lite som man vill, vilket jag gav exempel på i min
skrivelse. I sin tidskrift Folkvett bryter föreningen t.ex. regelmässigt
mot publiceringsetiska principer genom att inte självmant efterfråga replik
från personer man pekar ut för ovetenskapligt tänkandeÉÓ
Jag tror själv
att Sven Mannervik inte hade en aning om att han upplåtit sin institution för
en extremiströrelse. Han litade förmodligen fullt och fast på den för kursen
ytterst ansvarige, professor P-O Hulth, som är anställd på Fysikum och f.d.
ordförande i Vetenskap och folkbildning. Mannervik
skriver till mig att han har ett Ógrundmurat förtroendeÓ för Hulth, men jag
misstänker att förtroendet efter denna skriftväxling blivit något naggat i
kanten.
Historien visar
en viktig egenskap hos vetenskapsextremismen. Den tror på fullt allvar att dess
egna företrädare förmedlar en allsidig vetenskapssyn. Rörelsen kan, utan
betänkligheter, agera såsom att det skulle räcka med de egna medarbetarna och
de egna åsikterna för att ge en universitetskurs i modern vetenskapssyn.
Vi ser också att
Fysikum på Stockholms Universitet välkomnar, och med skattemedel gärna
bekostar, kurser som arrangeras av vetenskapsextremistiska organisationer.
Läs mer om Sven Ove Hanssons förening VoF
Ladda ner .pdf-fil med denna text
Tillbaka till startsidan