Kurs i vetenskapsextremism på Stockholms Universitet

I den svenska debatten hörs ofta kritiska röster om extremistiskt andliga rörelser. När föga finns att finna i Sverige letar man gärna i främmande länder, såsom i USA. Men faktum är att extremism även förekommer, och förmodligen är mycket mer spridd, inom vetenskapen.

Vetenskapsextremism betyder att man anser att allt går att tolka utifrån vetenskapliga fakta. Extremisten är fast vetenskapstroende genom att han/hon utsträcker vetenskapliga studiers giltighet till områden som de egentligen inte var avsedda för. Han/hon visar självgodhet och brist på ödmjukhet, tror alltid sig själv om att ha rätt, samt misskrediterar öppet de som har en annan uppfattning. Han/hon följer inte akademiska regler om ett vårdat språk utan använder ofta ord som ”bluffare” och ”skojare” i beskrivningen av personer som har en annan åsikt. Han/hon förstår inte, eller vill inte förstå, att en sanning ofta har två sidor där syntesen oftast är mest rätt. Vetenskaplig litteratur läses endast i den mån egna förutfattade meningar får stöd. Annat misskrediteras, förtigs eller helt enkelt läggs åt sidan. Att någonsin ändra sina sina vetenskapliga åsikter är princip omöjligt – det skulle uppfattas som ett stort nederlag för den personliga prestigen. Andlighet förklaras korthugget vara skrock och villfarelser och bero missuppfattningar i hjärnan.

En svensk förening som kan kallas vetenskapextremistisk heter Vetenskap och folkbildning. Exempel på tokigheter, självgodhet och dålig vetenskap från den föreningen behandlades i Kapitel 14 i vår senaste bok Gudomlig väg. Föreningens medlemmar kommer ofta från universitetsvärlden och dess ideologi tycks främsta attrahera fysiker och matematiker. Läkare som arbetar med patienter är mer sällan medlemmar då ett sådant yrke väl illustrerar att vetenskap inte kan förklara allt utan att människan och naturen är mer komplexa än vi anar.

Under våren 2008 har föreningen lyckats få arrangera en kurs på Stockholms Universitet. Kursen heter FY6080 och heter God och dålig vetenskap. Kursledare är tre f.d. och/eller nuvarande ordförande i föreningen Vetenskap och folkbildning (P-O Hulth, S-O Hansson och J Jerkert). I princip samtliga föreläsare vid de 17 undervisningstillfällena är centrala personer i samma förening, och har ofta skrivit artiklar i föreningens tidning Folkvett.

Kursen har sedan givits varje vår.

Här följer ett utdrag från Robert skrivelse till prefekten Sven Mannervik på Fysikum, där kursen hålls. Syftet var att uppmärksamma universitetet på att man faktiskt låtit en rörelse som inte alls representerar den förhärskande vetenskapssynen i Sverige att få helt fritt spelrum när det gäller att arrangera en kurs i just vetenskapssyn.

”….Att knyta många föreläsare till en kurs ger studenterna ett intryck av allsidighet, men det är tyvärr vilseledande då kursledarna som medhjälpare och föreläsare enbart knutit sina ideologiska vänner till sig. Dessa är inte alls representativa för vetenskapssamhället idag. Logga gärna in på föreningen Vetenskap och folkbildnings hemsida www.vof.se och läs insändarsidorna och några artiklar för att själv se hur raljerande, ytligt och stundom aggressivt man resonerar i vetenskapliga frågor.

Jag vill att ni skall vara medveten om att det är så. Kravet på allsidighet samt att olika synsätt skall få komma till tals inom universitetet har inga förutsättningar för att kunna uppfyllas på denna kurs. Detta är särskilt allvarligt när det gäller en populärvetenskaplig orienteringskurs.

Ett annat faktum som blottlägger ointresse för allsidighet är att all kurslitteratur är utgiven av kursledaren S-O Hansson själv. Antologin Vetenskap eller villfarelse är visserligen skriven av flera författare, men samtliga är, liksom föreläsarna på kursen, aktiva medlemmar och sympatisörer med föreningen Vetenskap och folkbildning. Boken innehållet därför inga pro-con resonemang utan är fylld av åsikter, spekulationer och kritik av namngivna oliktänkande. Det är bokens kränkande karaktär och många felaktigheter som medför att jag vill att den skall tas bort från kurslistan i fortsättningen.

Jag skall ge exempel som illustrerar kvaliteten på de påståenden som görs av kursledaren S-O Hansson i boken Vetenskap eller villfarelse. Han har där skrivit ett kapitel som på sidan 9 sägs vara ”de mest upprörande fallen av pseudovetenskap vid svenska universitet”. Professor Lennart Möller har i egen regi bedrivit arkeologisk forskning kring Moseböckernas historiska bakgrund. Här kritiseras Möller för att inte ha tidsbestämt sina fynd. Ett enda telefonsamtal till Möller hade visat att sådan tidsbestämning är förbjuden i Saud-Arabien, där forskningen bedrivits. Men så gör inte S-O Hansson. Han dömer istället ut forskningen då den ”inte ens vidtagit så elementära åtgärder” som att tidsbestämma arkeologiska fynd. Så ytlig är boken.

Jag vill fästa Er uppmärksamhet på att de som arrangerar kursen, genom sitt val av föreläsare och kurslitteratur, inte släpper fram synsätt som kan tjäna som alternativ till den extrema och väldigt speciella atmosfär som råder i föreningen Vetenskap och folkbildning. Där tas även det klenaste evidens som kan antyda att utomvetenskapliga fenomen går att förklara rationellt som fullgod intäkt för att det är sanningen – och där sätter man punkt utan att resonera längre.  Ett exempel på sådan selektiv informationssökning är S-O Hanssons försök att förklara att intuition bara är inbillning. Det återfinns i kurskompendiet Konsten att vara vetenskaplig som också är kurslitteratur på FY6080.”

Den ansvarige chefen, Sven Mannervik, svarade på min skrivelse att han inte avser att ändra något alls på denna kurs. Han hänvisar till att kursen ges av universitetet och inte av föreningen Vetenskap och folkbildning samt att undervisningen skall vila på vetenskap. Sven Mannervik gav alltså inte någon respons på min kritik utan svarade på sakförhållanden jag aldrig ifrågasatt. I mitt följande brev anförde jag följande:

”….Ni skriver att kursen ges av universitetet och inte av föreningen Vetenskap och folkbildning. Ändå är det så, att ni faktiskt upplåter er institution till denna förening. Det är nämligen uteslutande föreningens ledning, tongivande sympatisörer och litteratur som erbjuds studenterna på FY6080. Inget annat har fått något utrymme.

Det är illa av flera skäl. För det första sammanfaller föreningens verksamhet med kursinnehållet. Den reklamtext för FY6080 som publicerats i bl.a. Dagens Nyheter är som en blåkopia av föreningens texter – det var genom den jag började intressera mig för kursens innehåll. Alla tre kursledare har varit ordförande i Vetenskap och folkbildning och därför är det en psykologisk självklarhet att även kursens innehåll präglas av föreningens synsätt. När all litteratur och alla föreläsare dessutom är hämtade från samma källa så är lufthålen mot alternativa vetenskapliga synsätt ganska igentäppta. En student som går en orienteringskurs har anledning att förvänta sig större allsidighet.

Ni skriver i Ert svar att universitetets undervisning skall vila på vetenskaplig grund. Jag håller helt med om detta. Men en kurs i ”god vetenskap” måste också erbjuda en balanserad bild av vad som kan anses vara god vetenskap. Det saknar FY6080, med nuvarande upplägg, förutsättningar för att ge. Jag skall förklara påståendet med ett exempel från medicinen. Det finns en kontrovers kring frågan om när man skall transfundera blod. Flera forskargrupper och ”skolor” har kommit till delvis skilda resultat, trots att alla grundat sin forskning på god vetenskap. Den som under lång tid gjort sig känd för ett specifikt synsätt kommer endast selektivt att läsa ny litteratur i ämnet. Man förstorar upp det som styrker egna synsätt och ger annat mindre betydelse. Det är undermedvetna mekanismer som förvillar klarsynen, men fenomenet är väl känt från bl.a. psykologin och läkemedelsindustrin. Det är därför Socialstyrelsen använder sig av helt oberoende bedömare vid bedömning av litteratur om nya läkemedel. Har man länge gjort sig känd för en viss ”linje” är man tyvärr förbrukad som objektiv bedömare av vetenskap. Sven Ove Hansson, om är grundare av Vetenskap och folkbildning, har en vetenskapssyn som är känd sedan decennier. Han kan ge en privat bild av vad som är god vetenskap, men den är tyvärr varken objektiv eller möjlig att generalisera.

Ett universitet löser vanligen sådana problem genom att engagera lärare från olika ”skolor” som får representera skilda synsätt. Då skapas allsidighet och balans. Det har dock ledningen för FY6080 effektivt förhindrat genom att enbart bjuda in sina ideologiska vänner som föreläsare. Just att man utesluter andra medför att FY6080 inte kan representera annat än ett särintresse i bedömningen av vad som är god och dålig vetenskap. Att ge en ofullständig bild är inte samma sak som att vara osaklig, men det kan mycket väl vara dålig vetenskap. Brist på balans är särskilt kritiskt i en orienteringskurs för allmänheten, som förstås litar på kursledningens omdöme men kan ha svårt att kritiskt värdera det som erbjuds. 

Problemet med särintresse inom Vetenskap och folkbildning är tyvärr komplicerat då föreningen inte alls sprider en vetenskapssyn som är representativ för Sverige idag. Det är en mindre ytterlighetsgrupp inom den s.k. skeptikerrörelsen (2,000 medlemmar) och utstrålar något jag vill kalla vetenskapsextremism. Verksamheten genomsyras av självgodhet och brist på ödmjukhet. Man gör lite som man vill, vilket jag gav exempel på i min skrivelse. I sin tidskrift Folkvett bryter föreningen t.ex. regelmässigt mot publiceringsetiska principer genom att inte självmant efterfråga replik från personer man pekar ut för ovetenskapligt tänkande…”

Jag tror själv att Sven Mannervik inte hade en aning om att han upplåtit sin institution för en extremiströrelse. Han litade förmodligen fullt och fast på den för kursen ytterst ansvarige, professor P-O Hulth, som är anställd på Fysikum och f.d. ordförande i Vetenskap och folkbildning. Mannervik skriver till mig att han har ett ”grundmurat förtroende” för Hulth, men jag misstänker att förtroendet efter denna skriftväxling blivit något naggat i kanten.

Historien visar en viktig egenskap hos vetenskapsextremismen. Den tror på fullt allvar att dess egna företrädare förmedlar en allsidig vetenskapssyn. Rörelsen kan, utan betänkligheter, agera såsom att det skulle räcka med de egna medarbetarna och de egna åsikterna för att ge en universitetskurs i modern vetenskapssyn.  

Vi ser också att Fysikum på Stockholms Universitet välkomnar, och med skattemedel gärna bekostar, kurser som arrangeras av vetenskapsextremistiska organisationer.

Läs mer om Sven Ove Hanssons förening VoF

Ladda ner .pdf-fil med denna text

Tillbaka till startsidan